jag minns sommaren 2005 som om de vore igår.
jag var 13 år och levde livet utan alla problem.
jag träffade massor med nya kompisar som jag
bara älskade att vara med. hela sommarlovet dag 
ut och dag in var vi tillsammans och 
 vi gjorde allt mellan himmel och jord,
men jag tror att dom flesta minns när vi lekte dunken
och sick sack sugg mest, eller ?
när jag säger så förstår nog alla som var med vilka jag menar.
allting var verkligen bra och alla tog varnadra för vilka dom var.
nästan aldrig bråk eller någonting.
sommaren tog slut och inget var längre som de brukade.

någon dag efter att skolan hade börjat och allt var
som de brukade när de var höst och kallt minns jag
hur jag ser en av mina vänner som brukade vara med
på sommaren, hur han är utanför mitt hus med en tjej.
jag gick ut för att hälsa och fick då träffa flickan.
när killen skulle hem fortsatte jag att vara med henne
och vi hade jätte roligt och hoppade på min studsmatta
och de var som om vi redan hade känt varandra hur länge
som helst. den här flickans kompis kom också så lekte
vi alla tre.
efter de var de alltid vi tre och hade alltid roligt tillsammans.
hur många gånger hade vi inte filmkvällar då vi handlade upp
allting som fanns på handlarn?
när :  vi byggde snögrotta, vi tiggde ingredienser av grannarna
för att vi skulle kunna baka chokladbollar & när  det bästa vi visste
var att ta kort på oss och sen bara skratta åt dom?

efter ett tag förändrades allt och så var vi bara två kvar.
jag vet inte vad som hände men nått var de och ingenting
var längre som förrut.
jag&min vän har sen dess varit bästa vänner.
alltid har de varit vi två och hon har alltid ställt upp om nått
varit jobbigt och jag har alltid hjälpt henne.
så var de tills för ungefär ett halvår sen.
vi växte ifrån varandra och vi pratade knapp och sågs aldrig.
jag minns hur otroligt ledsen jag var för de och ingen förstod.
jag kunde ju inte prata med henne om de, det var ju alltid
henne jag berättade mina problem för!
men nu hade jag ingen.
jag hade massor med underbara kompisar, men ändå var
jag så ensam.

när man tänker på tiderna man umgicks med dom så
kommer man på att man aldrig behövde tänka på
vad man gjorde eller vad man sa.
man var alltid sig själv!
varför kan de inte vara så nu? vad enkelt allt vore.

alla minnen tillsammans med alla som ja berättat om nu
är så himla starka och jag blir så glad när jag tänker på de.
jag saknar varenda en utav er & ni vet exakt vilka ni är!
<3